Blogaholic
Logga in
·
Styr upp en egen blogg

- Döden?

Pappa berättade idag om en äldre dam han hade träffat som bara hade ett par månader kvar i livet men som fortfarande sken som en sol och var glad och lycklig.  Inte på någotvis för att hon längtade efter döden utan hon hade nog snarare drabbats av det klassiska "carpe diem" fenomenet som jag har uppfattning av att många därute får av ett dödsbud. Varje andetag blir friskt och unikt, varje skräpbit representerar ett storslaget konstnärligt mästerverk. Dessa människor börjar plötsligt beundra fenomen som "får vara" Kvinnan ifråga hade tydligen önskemål om att få aktiv dödshjälp för att få se sin sista tid på jorden med klara ögon.

Oppositionsreaktionen som troligtvis är mer vanlig(Men inte nödvändigtvis) är att livet plötsligt blir meningslöst och varje steg blir tungt av att lyfta sin kropp; Vetskapen om att allt det man hade tänkt att uppnå plötsligt disintegreras med ett dödsbud. Många saker blir plötsligt värdelösa och livet handlar snarare om en flykt ifrån nuet. Oavsett handlar det om en mental resa där man materialiserar, konkretiserar  och försöker fylla ut kärlet som snart ska bli tomt. För det blir det väl?

Vissa människor tar sin tillflykt i religionen i vilken dessa plötsligt kan  "se" och "veta" hänvisade till ett nedskrivet kodex; förstärkt av sina inre känslor: att slutet bara är början på evigheten. All olycka i livet förbytt till ett ändlöst hav av lycka och att grubblerier är överflödigt. Deras mentala resa vid dödsbudet bringar lite sorg eftersom de har insikten om att en själaresa skall bli dom givna.

Det är en upplyftande tanke att vi på någotvis skulle vara oändliga, oförstörbara, unika.. Som om vi skulle kunna mätta människans omättliga behov av att förbättra och optimera sin tillvaro på ett eller annat sätt. Att just människans drivkraft att alltid tvingas söka något "bättre" av sin tillvaro, att aldrig bli nöjd är en evolutionär process som fördunklar. Att detta "jag" bara är en faktor i en stor komplex tillvaro av andra likartade, kanske ett helt universum, av "jag".  Min kropps "jag"`s resa genom den här tillvaron är alltså, för mig, ändlig. Den hade en början och den kommer helt sannolikt också att få ett slut. Nu till min poäng:

Om vår dödsdag gavs tillkänna skulle det skapa en stor omskakning i våra liv; Varför? Vi blir plötsligt medvetna om att vi kommer att lämna jordelivet. Men seriöst? Vad är det som är så stor grej med det? Ingen undgår döden och ingen som är något undgår att vara. Vad är det för bo du sitter och bygger hela dagarna, vad är det du sparar till, vad är det du väntar på? -Döden är en högst reell faktor i våra liv, och genom detta; blir således livet; Vare sig det upphör imorgon, om 3 månaders eller 65 år.

Min pappa säger själv "Jag dör aldrig" men rent statistikt... dör han snart.

Publicerat klockan 03:38, den 9 april 2010
Har fått 3 kommentarer
Postat i kategorin Okategoriserat och taggat som döden, filosofi,

New moon

Nu har jag sett new moon och är för att uttrycka det milt besviken.  Även om ettan inte var den bästa filmen jag sett så hade den åtminstone någonting som jag tycker att tvåan totalt försummade och gjorde billigt. Hela temat blev billigt, enkelspårigt och överlag löjligt såväl rent strukturellt som in på detaljnivå. Eftersom Elin hade sagt att hon kunnat tänka sig att se filmen igen så hade jag troligtvis förväntningar på att den skulle vara åtminstone någorlunda sevärd. Tyvärr var den, i mina ögon, en total flopp.

Jag säger detta nu också som en kille som faktiskt mycket väl kan se och uppskatta romantiska filmer(vilket det kändes som att den här desperat och misslyckat försökte åberopa sig att vara) Det kom alltså senare inte som en förvånning när jag kollade upp imdb betyget på 4.6...

Jag såg hela bara för att bli mer och mer besviken.

Publicerat klockan 15:31, den 7 april 2010
Har fått 4 kommentarer
Postat i kategorin Okategoriserat

Paradoxen med; Den moderna människan

Under olika delar av historien har olika kulturella epoker som följd av samhällsvetenskapliga, estetiska och tekniska nyvinningar, avlöst varandra. Dessa är i sin tur förlösta av sin aktuella kulturepoken. Sin 'sfär'. Detta kommer väl föga som en nyhet för oss, vad jag i dag tänkte ta upp var ett ämne som däremot är mer intressant; Och vad karaktäriserar oss; Den moderna människan?

För  bara ett par hundra år sedan kände alla alla som bodde i nejden. Alla tillhörde ett och samma entitet; byns bagare var byns bagare, byns smed var byns smed osv. Alla förväntades mer eller mindre att gå i kyrkan för att ta del av denna predeterminerade gemenskap, alla skulle i stor utsträckning ha samma målbild och fungera som en enhet; En absolut vi-mot-dom känsla. Min socken, din socken, mitt land ditt land. Den männskliga identiteten kom liksom gratis, vi behövde inte spekulera nämnvärt i hurvida vi skulle bli arkitekter, konstnärer, biokemister... Vi tillhörde, även om det kanske inte var så utmärkande som i (synnerhet dåtidens) Indien, ett kastsystem där mycket av vår roll redan var given. Vägarna var färre, och ångesten över missade beslut kanske därmed.

I vår omgivning idag värdesätts individens integritet och frihet. Möjligheten att själv välja och efter förutsättningar baserade på komperativ lämplighet(eller i vissa fall inte ens det) placera oss i det fack där ju vi hör hemma. Framför oss står en hel värld av möjligheter och det enda som hindrar oss är våra egna begränsningar att våga ta steget. Samtidigt som vi har nått en maximering av subkulturer friheter och möjligheter att vara något väldigt speciellt, ett uniqum i oss själva, så har vi också samtidigt låst fast oss i den osäkerheten av att vara något. Vi försöker inta en roll och uppfylla de förväntningar på oss som omvärlden ställer, men rollen blir så komplex och ohanterbar när definitionerna om vad man är; vad man vill; vad man kan blir luddigt i den jättelika eter som vi ständigt kommer i kontakt med: Media.

Övertygade och ganska bestämda om att vi ska ha våra egna små integritetssfärer så slänger vi ut på facebook, bloggar, twitter etc; vilka vi är hur vi känner, vilken mat vi åt, vädret, var vi söp, vilka skor man ska ha, ångesten, längtan, tveksamheten, framgången, bakslagen, kaoset...

...För idag, mer än någon gång tidigare, måste vi vara.

Vi blir vänner med folk vi inte känner, lägger till dom på facebook och så har vi placerat dom i något slags fack och lämnar det bakom oss. Fast... Jag menar? Är vi vänner för detta? Det är som att man når ett slags, det-var-det, nu känner vi varandra: officiellt.

Jag vill inte utfästa något slags uttalande om att det inte går att bygga relationer man har haft på facebook eller msn. Bara att, om man inte "träffade" dessa så enkelt och såg dom som små gröna gubbar "online" då och då så kanske man istället skulle bemöda sig att skriva ett brev eller besöka dessa. Befästa relationen genom att avvara tiden att faktiskt lägga ut energi på den utgör troligtvis ett slags fundament i vår sociala världsbild.

jag känner av en "men okej, han är online, allt är bra"-känsla. För man skulle kunna ha en konversation och fråga; "Tjena, läget? Bra, sj? Bra. Måste dra. Okej. hejdå." Dessa substanslösa konversationer som åtminstone härjade början av mitt inträde i internetetern fick mig att plötsligt en dag bara.. Nej.. Skitsamma. Det är väl bra, antar jag...

Vi kan vara precis vilka vi vill vara och samtidigt aldrig någonting, för ingen vet vad vi själva är för entiten. Vad är detta för mig? Vad jag står jag i den frågan? Vilsenheten manifesterar sig i att den moderna människan inte söker sin tillflykt i sådana ting som: religion, livsåskådningar, politiska ställningstagande, idellt föreningsarbete, faktiskt konst*, entreprenörskap, inovatörskap, osv. osv.  i samma utsträckning som tidigare. *= Jmfr. Vi lider inte framför en tavla, vi läser konstvetenskap som en 7.5hp på universitetet.

Jag menar att felet ligger i den stasis som råder i detta mättade samhälle vilket jag då implicerar att den kreativa människan(läs. alla) blir låst innanför dess ramar och allt som återstår är längtan till något annat. Teknologin rasar framåt men vi försöker ta oss tillbaka, vi letar efter enkelheten, den vackra miljön med porlande bäckar, ekträd, gläntor, ligger som en idyllisk sagovärld som vi aldrig bemödar oss att upptäcka. Det som är vackert är den plastkroppsformen på vilka kalsongerna står på. "kompetens" kan skrivas som en symbol i en betygsmall. Allting säger vad du förväntas vara, men inget säger vad du är.

Och vi hurrar som en kör av agnostiker att "gud har försvunnit" Men egentligen har han bara bytt form till en diffus form i den mediala och byråkratiska entiteten, från vilken han styr oss; Skillnaden är den att vi inte ens själva riktigt förstår processen.

Vi har inget att beskylla. Så vi lider och gömmer oss i en fasad av lögner, eller idioti.

Publicerat klockan 00:08, den 29 mars 2010
Har fått 7 kommentarer
Postat i kategorin Okategoriserat

Musiksaker

Idag har jag varit nere på staden med avsikten att plugga. Vid 13 tiden kom jag in till biblioteket men kände snabbt vemod och började vandra hemåt igen. Köpte en 2 st gitarrhållare för att hänga upp gitarrerna på väggen. Sen köpte jag en sustainpedal till keyboarden som jag igår var väldigt inspirerad att spela på och tillika så gjorde.

För ett par dagar sen köpte jag dessutom en mandolin som jag kallar Mandy.  Förhoppningsvis får jag gjort något antingen med musiken eller studierna. Problemet är "men först". Så nu är det dags att sätta igång... efter lite kaffe!

Publicerat klockan 14:49, den 4 mars 2010
Har fått 3 kommentarer
Postat i kategorin Okategoriserat och taggat som mandolin, sustainpedal, gitarr,

Jag vet.. inte

Klockan har passerat två och jag vet att jag kommer att vara vaken i flera timmar till och jag hör hur min dygnsrytm går i otakt med livets melodi. Det är återigen allt det där man vet att man borde - men inte gör- som skulle göra allting så mycket lättare -men inte lika lätt som att inte . Och allting ställs i relation till varandra. Går jag och lägger mig i normal tid och går ner så kanske jag rent av kommer få tid att gå ner och posta böckerna till stadsbiblioteket i göteborg och kolla på den där räkningen som har legat på bordet i snart en vecka och gå på lektionerna(-eller åtminstone ta reda på när jag har dom?)

Men jag vet att jag inte kommer göra allt det där. Även om jag vet att när jag vaknar så är det kanske inte försent att gå upp och posta böckerna, kolla på räkningen och söka runt lite efter om jag har några lektioner och kanske rent av gå på någon. Men jag vet att imorgon när jag vaknar och slås av alla dessa tankar så kommer en slutsats att 'det kan jag lika gärna göra imorgon!', varför plugga 8 timmar idag när morgondagen har iaf 16 vakna timmar? Och paketen hinner nog fram 'imorgon' med. Samtidigt som jag också vet att imorgons 'imorgon' så kommer en röst; istället för "nu tar jag tag i det här innan det blir för sent" ; säga från bakhuvudet "det redan är försent." Och med den här problematiska situationen befinner jag mig. Jag har lyckats trassla in mig i motsägelser.. Samtidigt som jag har trasslat ut håret. Elin har inte tålamodet för att pilla i håret och jag har orken...

"Snart är det måndag igen" jag har faktiskt ingen aning om det är ett deprimerande påstående. Jag bryr mig verkligen inte. Det kan bli precis vilken dag som helst. Min själ slukas att intet. Jag tror inte att jag kommer att engagera mig i något konstruktivt den här helgen som jag egentligen skulle vilja. En statusrapport på studierna säger mig att jag inte är så långt efter i tidsåtgång(även om jag har hört klasskompisarna säga att dom sitter 6-9 timmar per dag -Vem fan gör det!?) Det stora problemet är att det är spårlöst, jag vet inte vilka kapitel jag ska läsa så jag läser allt och förstår lite av det mest men kanske inte så mycket av det relevanta.

Jag antar att sensmoralen är att det spelar ingen roll om man kan faktorisera sina problem och definerar dessa - Lägga upp teorem och Bevisa -för siffrorna du inte kan hantera försvinner inte av sig själv. Livet ligger stilla och dunkel. Jag tänker på vad jag bör, men kan inte förändra, trots att jag borde... Boken är iallafall rolig!

 

 

Publicerat klockan 02:22, den 2 februari 2010
Har fått 4 kommentarer
Postat i kategorin Okategoriserat

jämställdhet, ett abstrakt begrepp?

Det går verkligen att fundera mycket kring begreppet jämställdhet. I synnerhet i dagar som dessa när termen har blivit totalt vrickad och har ingen som helst substans.

http://www.dn.se/opinion/debatt/positiv-sarbehandling-pa-hogskolan-avskaffas-1.1025168

Tydligen var det illa att män hade kvoterats in före "studiemotivarade unga tjejer." Först måste jag berätta att(och detta blir huvudtesen till mitt slutargument): Det är ingen myt att tjejer generellt sett har högre utgångsbetyg från gymnasiet än killar. Så är det.

Sen måste jag även påminna om att vi har en himla många kvoteringsprojekt runt om inom politiken och bland yrkeskårer för att få in tjejerna. Inom militär, polis och räddningstjänst och andra fysiskt grundade intagningar så har tjejerna lägre ingångskrav, ofta betydligt och i vissa fall riktigt löjligt mycket lägre.(Jag är ledsen men jag kan verkligen inte se hur en speciell befattning kan ha olika krav när uppgifterna är densamma?)

Och låt oss nu först och främst klargöra att jag tycker det är fel.

Jag tycker det är fel att killar kvoteras in på vetrinärlinjen,barnmorskelinjen eller varfasen som helst för att det saknas killar, men jag tycker ju att all form av särbehandling är nervärderande! Skulle man möta en tvättäkta feminist på gatan och säga "män är generellt sätt fysiskt starkare än kvinnor." Så skulle hon bryta ut med "Nej! Det beror faktiskt på, tror du att du är starkare än världens starkaste tjej?" -hm. Nej det tror jag faktiskt, ganska övertygad om att hon gör gordon bleu av mig i armbrytning.  Men är inte det att då också att tala emot kvoteringsprincipen? Ifall alla är individer, låt så vara också! Jag har en kompis som är riiiktigt liten. Och då snackar vi mini-me ala <50 kg vuxen MAN. Han är säkerligen ganska nära den kvinnliga snittstyrkan, och låt oss anta att han skulle klara fystesten för en kvinna men inte för en man. Varför skulle man då inte låt honom få göra det? Eller måste han operera sig först för att vara av rätt 'kön'. Han kanske har precis exakt de feminina egenskaperna som polisen eftersträvar? Man kan också ifrågasätta varför vårdnadsfall alltid går till kvinnan. Om jag är en bättre pappa än hon mamma, kommer jag att perautomatik bli en sämre förälder för att jag har en liten svans mellan benen?

 

Nej blir verkligen inte klok på det här. Jag minns också att FI hade en stadga för länge sen(vet inte hur det blev med den om den är kvar.) att max 25% skulle få vara män i partiet! Ehm..? Så om det fanns 25 procentenheter till av män som hade feministiska ideal... så var dessa inte välkomna i rörelsen, varför? p.g.a sitt kön... Men ingen reagerar, naturligt. Men vad förväntade vi oss?

'Damerna först...

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

...jämställdhet sen!''

Publicerat klockan 03:33, den 14 januari 2010
Har fått 5 kommentarer
Postat i kategorin Okategoriserat och taggat som jämställdhet, fi,

Man borde...

Goddag .

När jag påbörjade den här bloggen för alltför länge sedan hade jag den stora förhoppningen av att vara en tankefabrik som spottade ur sig kloka idéer... Så blev det, som alltid, inte. Det är för lätt att bära förhoppningen om att göra något av sina stoff; Låtar, dikter, dagar, nätter, helger, månader, år. Men allt går liksom bara förbi och vips har det blivit en nyårsrevy av alltihopa, alla stoff ligger utspritt på livets vandringsvägar som resterna av nyårsraketer och sen står man där med en bakfylla och ett helt år att lägga bakom sig. Ett till. Vad skulle hända? Vad förväntade man sig?

Ska man ha någonting gjort får man göra det själv. Men ska jag få någonting gjort får jag framförallt se till att få  göra något. Vackra ord och poesi som strömmar i tillfälligheternas perferi men ger inte några långa eposer, det ger ett meditativt andetag. Kreativiteten dekaderar i mitt inre när jag låter den så sakterliga äta upp mig för stunden, bakomflutna och frånvarande framförhållna. Övertygad om att. 'Jag kan om jag vill...'

Det är den uppenbara nackdelen med den inneboende uppmuntran och självsäkerheten(eller fasaden från osäkerheten?) man ständigt bär att man frånsätter ett så relevant begrepp som man måste kontextualisera. 'att vilja'. Drivkraften forsar emot mig men jag tar emot den med öppna handflator och låter den gå vidare. Ett fenomen som  jag tror hela min generation lider av.

Folk kan säga hur och var jag hittar den men inte hur den tillvaratas? 'Gör det' räcker inte ens. Och för en ateist så skulle inte ens ett divant ingripande räcka, så var vänder man sig till då? Lättja. Det ursäktar allt och ingenting... Man borde.

Carro har gjort dreadlocks på mig men jag vet inte om det är så mycket att skriva om här, så kom gärna med era idéer. Over'n'out

Publicerat klockan 15:19, den 3 januari 2010
Har fått 1 kommentar
Postat i kategorin Okategoriserat och taggat som kotten, måsten,

här!

Det är med stor ära jag nu introduceras som bloggare på blogaholic! Det är mig ännu väldigt osäkert vad den här bloggen kommer handla om men! Jag kan garantera att det inte kommer att handla om patetisk kritik mot världsordningen i en välartikulerad PK - ton. Den kommer inte heller att innehålla någon somhelst form av erinrande kring vilken den senaste handväskan ,"man bara måste ha", är...

Slutligen kommer den här bloggen inte heller fyllas med något tramserier om ett meningslöst och trist liv! Om den här bloggen kommer att behandla mitt liv så är det en 'verkligen' intressant historia.. Så utan vidare klipper jag nu av cermonibandet och presenterar härmed Sveriges bästa blogg, på Sveriges bästa bloggsida!

Publicerat klockan 18:55, den 9 juli 2009
Har fått 6 kommentarer
Postat i kategorin Okategoriserat och taggat som kotten, kristoffer schill,