Blogaholic
Logga in
·
Styr upp en egen blogg

Paradoxen med; Den moderna människan

Under olika delar av historien har olika kulturella epoker som följd av samhällsvetenskapliga, estetiska och tekniska nyvinningar, avlöst varandra. Dessa är i sin tur förlösta av sin aktuella kulturepoken. Sin 'sfär'. Detta kommer väl föga som en nyhet för oss, vad jag i dag tänkte ta upp var ett ämne som däremot är mer intressant; Och vad karaktäriserar oss; Den moderna människan?

För  bara ett par hundra år sedan kände alla alla som bodde i nejden. Alla tillhörde ett och samma entitet; byns bagare var byns bagare, byns smed var byns smed osv. Alla förväntades mer eller mindre att gå i kyrkan för att ta del av denna predeterminerade gemenskap, alla skulle i stor utsträckning ha samma målbild och fungera som en enhet; En absolut vi-mot-dom känsla. Min socken, din socken, mitt land ditt land. Den männskliga identiteten kom liksom gratis, vi behövde inte spekulera nämnvärt i hurvida vi skulle bli arkitekter, konstnärer, biokemister... Vi tillhörde, även om det kanske inte var så utmärkande som i (synnerhet dåtidens) Indien, ett kastsystem där mycket av vår roll redan var given. Vägarna var färre, och ångesten över missade beslut kanske därmed.

I vår omgivning idag värdesätts individens integritet och frihet. Möjligheten att själv välja och efter förutsättningar baserade på komperativ lämplighet(eller i vissa fall inte ens det) placera oss i det fack där ju vi hör hemma. Framför oss står en hel värld av möjligheter och det enda som hindrar oss är våra egna begränsningar att våga ta steget. Samtidigt som vi har nått en maximering av subkulturer friheter och möjligheter att vara något väldigt speciellt, ett uniqum i oss själva, så har vi också samtidigt låst fast oss i den osäkerheten av att vara något. Vi försöker inta en roll och uppfylla de förväntningar på oss som omvärlden ställer, men rollen blir så komplex och ohanterbar när definitionerna om vad man är; vad man vill; vad man kan blir luddigt i den jättelika eter som vi ständigt kommer i kontakt med: Media.

Övertygade och ganska bestämda om att vi ska ha våra egna små integritetssfärer så slänger vi ut på facebook, bloggar, twitter etc; vilka vi är hur vi känner, vilken mat vi åt, vädret, var vi söp, vilka skor man ska ha, ångesten, längtan, tveksamheten, framgången, bakslagen, kaoset...

...För idag, mer än någon gång tidigare, måste vi vara.

Vi blir vänner med folk vi inte känner, lägger till dom på facebook och så har vi placerat dom i något slags fack och lämnar det bakom oss. Fast... Jag menar? Är vi vänner för detta? Det är som att man når ett slags, det-var-det, nu känner vi varandra: officiellt.

Jag vill inte utfästa något slags uttalande om att det inte går att bygga relationer man har haft på facebook eller msn. Bara att, om man inte "träffade" dessa så enkelt och såg dom som små gröna gubbar "online" då och då så kanske man istället skulle bemöda sig att skriva ett brev eller besöka dessa. Befästa relationen genom att avvara tiden att faktiskt lägga ut energi på den utgör troligtvis ett slags fundament i vår sociala världsbild.

jag känner av en "men okej, han är online, allt är bra"-känsla. För man skulle kunna ha en konversation och fråga; "Tjena, läget? Bra, sj? Bra. Måste dra. Okej. hejdå." Dessa substanslösa konversationer som åtminstone härjade början av mitt inträde i internetetern fick mig att plötsligt en dag bara.. Nej.. Skitsamma. Det är väl bra, antar jag...

Vi kan vara precis vilka vi vill vara och samtidigt aldrig någonting, för ingen vet vad vi själva är för entiten. Vad är detta för mig? Vad jag står jag i den frågan? Vilsenheten manifesterar sig i att den moderna människan inte söker sin tillflykt i sådana ting som: religion, livsåskådningar, politiska ställningstagande, idellt föreningsarbete, faktiskt konst*, entreprenörskap, inovatörskap, osv. osv.  i samma utsträckning som tidigare. *= Jmfr. Vi lider inte framför en tavla, vi läser konstvetenskap som en 7.5hp på universitetet.

Jag menar att felet ligger i den stasis som råder i detta mättade samhälle vilket jag då implicerar att den kreativa människan(läs. alla) blir låst innanför dess ramar och allt som återstår är längtan till något annat. Teknologin rasar framåt men vi försöker ta oss tillbaka, vi letar efter enkelheten, den vackra miljön med porlande bäckar, ekträd, gläntor, ligger som en idyllisk sagovärld som vi aldrig bemödar oss att upptäcka. Det som är vackert är den plastkroppsformen på vilka kalsongerna står på. "kompetens" kan skrivas som en symbol i en betygsmall. Allting säger vad du förväntas vara, men inget säger vad du är.

Och vi hurrar som en kör av agnostiker att "gud har försvunnit" Men egentligen har han bara bytt form till en diffus form i den mediala och byråkratiska entiteten, från vilken han styr oss; Skillnaden är den att vi inte ens själva riktigt förstår processen.

Vi har inget att beskylla. Så vi lider och gömmer oss i en fasad av lögner, eller idioti.

Publicerat klockan 00:08, den 29 mars 2010
Postat i kategorin Okategoriserat
Dela med dig på Facebook, MySpace, Delicious

Det finns 7 kommentarer

#1 postat av pelle (ple)
klockan 19:49, den 30 mars 2010
Mycket väl formulerat, och intressant läsning. Fan vilken tankeställare du gav mig, men som den moderna människa jag är känner jag snarare rädsla inför den än välkomnar den med öppna armar.

Jag rensade för ett tag sedan bland min (i jämförelse, väldigt lilla) lista av vänner på facebook, och har nu "bara" 360 vänner, istället för tidigare cirka 500. Ändå känner jag ingen direkt relation med ens hälften av dem. Jag bryr mig egentligen inte särskilt mycket om vad många av de gör, för ekorrhjulet snurrar på trots min frånvaro i deras liv.

Menar, livet rullar på, man gör sin grej -- it-tekniker, ekonom, konstnär, bidragstagare.. Det spelar ingen roll, så länge man hittar de/det väsentliga i livet, som fulländar en. Är det pengar, bilar, brudar, kärlek, idrott, musik, eller alltihop, är ju upp till var och en att bestämma. Samtidigt så påverkar ju samhället vad det må vara, men det finns väl alltid något för alla.

Men min åsikt är att livet för kort för att grubbla för mycket (obs! för mycket), så jag försöker att leva i nuet, och hoppas på att korten lägges upp framför mig, och att jag förhoppningsvis snubblar över dem och inser ALLT där och då, och inte fegar ur när det gäller.
#2 postat av alexis (aho)
klockan 21:24, den 30 mars 2010
Oh vad bra! Precis som du nämner enkelheten har även jag haft mina funderare angående detta. Visst känns det idiotiskt att söka det komplicerade och stressande enda tills man en dag inte orkar mer och börjar leva det "enkla" livet? Och även iom detta inse att det faktiskt är det man mår riktigt bra av?
#3 postat av kotten (kotten)
klockan 10:35, den 31 mars 2010
Zandler, ja man ska nog inte grubbla med tankegångar i stil med: "allting är hopplöst i den här hemska världen." sålänge man låter dessa tankar cirkulera om och om. Man måste ju söka en "lösning" eller åtminstone en följdväg till hur man ska förbättra sin situation, eller ändra målsättningarna. "pengar, bilar, brudar, kärlek, idrott, musik" är beting som är manifesterats i oss av median/samhället (en form av socialisation).

Jag tror att dessa målsättningar är orimliga. Den verkliga lyckan är nog att känna sig lycklig med sig själv. Att försöker sätta sig parallellt med den världen i stället för att försöka besegra/integreras med den. Men det är klart alla har olika sätt att nå lyckan.

Alexis, det är väldigt intressant det där att man kämpar för något man tror är lyckan och sedan inser man att det man kämpade för att uppnå var förgäves. Jag vill minnas att vi har diskuterat det någon gång att vi båda ville bli snickare och leva det där "enkla livet" kunna lösa praktiska problem och sen komma hem och vara trött i kroppen och kunna slappna av och sova gott. Jag tror verkligen inte att ett sånt liv ska underskattas.

Nu ska jag ner till matbufféernas land och uppleva lyckan! =)
#4 postat av alexis (aho)
klockan 12:58, den 31 mars 2010
Jag tror att det är ett sådant eller liknande liv man behöver för att verkligen kunna njuta av livet. Även om man inte förstår det förrän man gör det.
#5 postat av fredric (fredric)
klockan 13:02, den 31 mars 2010
#3 Ah men gud, jag är ju också hungrig.
#6 postat av pelle (ple)
klockan 19:48, den 31 mars 2010
http://www.youtube.com/watch?v=sHss4Ur28rI
#7 postat av pelle (ple)
klockan 19:51, den 31 mars 2010
2:49 - så bäst

Skriv en kommentar

Namn
Email
Bloggadress
Vad blir fyra plus åtta? (Svara i siffror.)
Kommentar
Laddar captcha...
Om den inte laddar, var god inaktivera av Adblock!
För att publicera en kommentar måste du verifiera vår Captcha. Den använder under några sekunder en del av din processor för att bekräfta att du inte är en bot.